Kornetten i din grannes öra, vibrafonen i ditt.
Det finns ögonblick som binder samman hela liv, ögonblick som bildar en endimensionell midja mitt i en hel livserfarenhet. De allra flesta har inget. Andra upplever flera, vilket grumlar deras betydelse till nästan ingenting. Jag har ett. Det är klart, enkelt och separerar mina tidigare tankar och gärningar från de senare genom att det öppnade upp historiens blödande sår rakt framför mig. Det var ett ostiligt informationsblad, skrivet av någon ur personalen på ett bibliotek i Lodz. Det var skrivet enkelsidigt på två blad, tolv punkter och Times New Roman med Words förbestämda rubriker.
Bix Beiderbeckes förnamn är uppkallat efter Bismarck.
Jag tappade vodkakaraffen och sju Monteverdiskivor (fodralen fyllda med adresslappar till polska horor). År av drömmar där Bix solo på Singin' the blues ryter på tyska om livsrum, livsrum, livsrum! av rädsla för det där stridsvagnskompaniet ledd av en ylande, vit trumpetare som alltid jagar mig när jag åker tåg; fick, inte en förklaring, men en mycket tydlig gåta. För första gången i mitt liv sprutade jag eld ur munhålan och ödelade biblioteket. I flammorna lämnade jag allting jag hade med mig, det jag hade tappat, min boskap samt mina kläder.
I Riga spelade Pavel en vaxrulle med en inspelning av Buddy Bolden för mig. Det var med Buddy allting började. Han skapade jazzen efter att ha sålt sin själ till Gud. Med ett enhörningshorn drev han runt i New Orleans och viftade gudomliga rytmer, ristade de nya ljuden i deras hjärnor. Han var den förste jazzmannen och han skapade tusen nya i New Orleans på bara ett par år. Större hann armén inte bli innan han hamnade på sinnessjukhus, där han satt till sin död 1931.
Inifrån sin cell blåste han sin trumpet med omänsklig kraft, ett skall som alla hörde. Original Dixieland Band Spetsade Caruso, intog Vita huset och spelade där in Tiger Rag, strax före det kollektiva självmordet på en brasiliansk cirkus. Första världskriget startade med att under en natt femton länder anföll samtliga sina grannar. Bix Beiderbecke och Frankie Trumbauer förslavade alla Asiens kvinnor och trampade sönder Chicago.
Under de följande åren hade varenda amerikansk småstad en lokal jazzman (som de snart började kallas). Iförd svart cape och följd av en hord shinglade hjärtan slog han leviterande lovar ovanför sin hemby och försvarade den mot kommunister och konkurrerande jazzmän. I några av de norra staterna var det populärt för jazzmän att ha en vibrafon på varje hustak. Man visste att de som bodde under det tak dit han en natt flög och spelade på instrumentet skulle bli hans middag följande dag.
I de stora städerna, Los Angeles, New York och Chicago rådde ett veritabelt krig mellan jazzmännens giganter. Den kilometerlånge Armstrong - avlad ur Buddy Boldens högra fot - jagade bort Bix och Frankie från Chicagos ruiner. Ur hans saliv skapades en helt ny stad, som han skulle komma att dominera under flera år. De flesta av jazzmännen kom från underklassen och tog sin förvandling som en befrielse från sitt slavande. Bix och många andra av de vita artisterna växte upp i en köldjättes vårta, medan Lester Young och en stor grupp av de svarta jazzmännen turades som barn om att bära Fords palats på sina axlar; det fick aldrig nudda marken.
Det mest lysande undantaget från detta kom från Kansas City. I många tusen år hade där grevarna Basie härskat genom sin förmåga att effektivt dela ut det onda ögat. Den bortskämda greve som nu rådde hade växt upp i en polkagris och på varje ben hade han tre ilskna Skarabéer. Med bakbenen förankrade i hans märg tittade de lystet ut mot världen. Väl biten av Buddys jazzbacill höll han sig ganska länge kvar i sin hemstad tills han en dag med orden "Ni måste lära er jazz" grep tag i Fenrisulven och rasade till New York. Där hade nu Armstrong sedan några år inrättat en blodig regim. Vad som nu komma skulle var jazzens allra mest våldsamma strid. En strid utan vinnare.
Men jazzmännens styrka har falnat sedan dess. Inget korståg har genomförts sedan Weather Report svingade sina bajonetter i den intrikata dödsvirveln. Det var länge sedan det var en självklarhet att varje amerikansk småstad skulle ha en egen jazzman som skyddar den från ovan. Vill du se under får du bege dig till de riktigt stora metropolerna, och även där får du nöja dig med trötta under. Jarret skinnflår en fågel med tänderna samtidigt som han kastar eldbollar mot Morlock. Wynton Marsalis reciterar Odysséen innantill samtidigt som han spelar najadernas musik och gör en perfekt imitation av en siren. Hela New York följer honom ned i havet.
Pavel tillreder sitt eget kryddkaffe. Kanel är den enda krydda jag kan identifiera, men det är alldeles utmärkt. Vi drömmer om alla storstäders undergång.
"Snart, snart." säger Pavel.