I klammeri med verkligheten
A
Jag har varit på Kafé. Det ligger på stadens zoo. Ta den vanliga vägen till ankdammen (passa på att njuta av blodbokarna, oxlarna och den japanska björken på vägen dit!). På höger sida har du nu bänken där damen med folioverket om människans anatomi sitter. Bredvid den står en knotig ek. Du skall klättra upp i denna, riva ditt höger lår mot den avbrutna grenen (för det gör vi alla) och sedan klättra ut på den långa grenen strax ovanför så att du befinner dig på andra sidan stängslet. Sänk ned dig till hängande i raka armar och tveka någon minut innan du släpper. För du är faktiskt rädd för att ramla.
Simma ut i ankdammen (efter att du borstat av dina kläder från damm och fjädrar; mycket improduktivt). Ungefär tre meter ut står en marmorstaty av gurglande flicka. Dra dig i den de två decimetrarna ned till bottnen och tryck ned ditt ansikte i dyn. Du har nu missat kaféet.
B
Käre John!
Det är så mycket jag skulle vilja säga dig! Tyvärr hinner jag bara skriva det allra viktigaste nu, det blir ett längre brev när jag kommer till Paris. Jag lovar! Paul vill att jag skall nämna att han har kommit över en originalkopia av Tigermilk. Först var han nära att slänga den, bara för att den var signerad! Han blev så arg!
Hursomhelst, det var så märkligt häromdan, vi var i en järnaffär för att fixa några saker som behövdes till Toves veranda. (Som du kanske minns håller hon på att bygga en ny efter det där grodregnet) Butiksinnehavaren hade blå hängselbyxor (faktiskt!) och han lyssnade noga på våra önskemål. Han hummade och sade till oss att medan han gick in på lagret och letade reda på våra prylar (har du tänkt på att alla saker man vill ha i en järnaffär hittar säljaren efter en stund i en liten, undangömd låda och spiken, packningen eller vad det nu är överlämnas med ett "Det var ren tur att vi fortfarande hade den här hemma.") så kunde vi gå in i sidorummet, så skulle hans anställde bjuda på fika.
Vi blev lite överraskade alla tre, men gjorde naturligtvis som han sade och gick in i affärens mindre rum. Mitt på golvet därinne stod en stor låda på flera kubikmeter, helt fylld av olika typer och storlekar av spikar och skruvar. När vi hade stått därinne en stund och blivit alldeles olustiga började det röra på sig i lådan och upp stack ett något skrubbat och rödflammigt ansikte. Några skruvar satt kvar på hjässan och en småspik på höger ögonlock. "Va?" frågade det, bara aningen irriterat. Vi frågade försiktigt om kaffe och kanske nån kaka. Mannen tittade nu storögt på oss. "Fika? Som ett kafé menar ni? Härinne? Ni kan ju inte vara riktigt kloka."
Och, tja, han hade ju rätt. Jag förstår inte varför butiksinnehavaren sade sådär.
Din Jane.
C
Det var under en av våra sedvanliga spankulationer där vi grämde oss över samtidens brist på studentrevolutioner och astrofunkens tillbakagång. Vi tvinnade en lov kring Kapitalismens Högborg och var just på väg hem när Fredrik bestört utropade: "Nä dra mig tusen tunnland baklänges! Nu har de Kaféerie på KH! Och till yttermera visso på Utfodringsmarknaden!" Vi andra stannade genast och stirrade på anslaget. "Och det kostar bara tre gånger så mycket bagis för studenter. Nu blommar basalten!" tillade Jonas snabbt.
Nu stod vi i en kompakt halvcirkel runt väggmeddelandet och förundrades. Trots att det uteslutande var goda nyheter som där gavs kunde jag inte hålla mig ifrån att utbrista: "Fast det är ändå bara ytterligare ett sätt för parasiten att dra oss vid näsan. Evolutionerad näsdragning: nu ännu bättre! Det är ändå allt bra fruktansvärt att vi finner oss i det!" Jag fick mycket beröm för mina ord och sedan gick vi in genom Högborgens gigantiska port, loskade ner i den kilometerdjupa vallgraven och angav för vakten "Utfodringsmarknaden" som vår destination.
Vi fick kollosalt snajdiga semlor och partimedlemmen bakom disken tände levande ljus och gav oss överhuvud en förträfflig service, om än hon verkade aningen oerfaren.