Spillror
1. Den rättfärdige poeten
Det vore onekligen fånigt med ett projekt helt utan krav. Med detta inte sagt att kraven behöver vara klart uppsatta eller en självklar produkt av en fåstavig maxim. Så är naturligtvis fallet med vårt löst gjutna projekt; krav och ramar har uppställts under projektets gång. Uppenbarligen anses jag inte klara dessa krav.
Vidare till en något mindre relevant del av detta brev, det skall dock sägas att jag blev aningen arg på Jonas, då jag uppfattade honom som ganska oförskämd och irriterande ologisk i sitt resonemang. Vad Jonas först sade var att han utan problem skulle kunna skicka sina recensioner till berörda kaféer, men ville påskina att det kunde man inte göra med mina. Igår använde han samma argument om sin mor, sade att han minsann kunde visa sina texter för sin mor - och sade sig nöjd med detta - och ville även här påskina att det skulle tydligen inte jag kunna göra.
Vad min mor anbelangar skall det sägas att hon har läst texter ifrån min penna som är väldigt mycket mer långt gångna både vad gäller sexualitet och annat som av människor med sådan vokabulär kan uppfattas som 'obscent', än någon text jag någonsin låtit er läsa, helt enkelt beroende på att jag inte skriver den typen av texter numera. Min mor - som inte borde ha med detta att göra, men jag känner mig tvungen att ta med det - är förvisso konservativ och gammalmodig, men ändå ingen idiot. Följaktligen kan jag inte föreställa mig att hon skulle ha någon särskilt negativ reaktion på mina texter av denna anledning. En helt annan sak är jag inte de senaste fyra åren har låtit mina föräldrar läsa något skönlitterärt jag har skrivit, för att jag inte gillar dem som läsare av opublicerat material; några vidare kritiker är de inte.
Vidare sade Jonas att det verkade som om jag uppmanat till en tävling i obsceniteter och ville mena att mina invändningar mot hans anfall mot mina texter var förebråenden om att ni inte ville vara medtävlare i denna inofficiella tävling. De flera anledningarna till att detta är ett absurt påstående behöver jag inte påpeka.
Till sist: Naturligtvis tror jag inte på att dessa anfalla beror på åsikter om mina skriveriers sedlighet. SJälva tanken att jag skulle umgås så mycket med två människor som har obscenitet som ett medvetet begrepp i sina liva finner jag såväl osmakligt som bisarrt. Jag antar - och hoppas att jag har rätt - att det helt enkelt handlar om att kvaliteten på mina alster är för låg. Man kan jutycka att det finns tydligare sätt att säga det på.
Ärligt talat så var Jonas inne aningen på det igår, samtidigt som han framlade exemplet om sin mor. Han sade att när man skriver sådant som jag skrev i mina första två recensioner är det bara för att avreagera sig. "Då är det bättre att ta sönder en stol" sade han. Jag kände mig inte det minsta träffad, men av sammanhanget förstod jag att det var mina texter syftade på. Om det är så de uppfattas är det ett tydligt tecken på bristande kvalitet och bör naturligtvis inte ingå i projektet. Jag skriver om det som jag tycker är intressant. I den mån man behöver passera 'sedlighetsgränser' i vad man skriver gjorde jag upp med alla sådan innan jag fyllde fjorton. Och även då var det för att skriva om ämnen som intresserar mig, där jag tycker mig se något jag tidigare inte tänkt. Eller något roligt. Inte för att avreagera mig.
Ärligt talat; om en av två andra i projektet tycker att det hade varit mer produktivt av mig att slå sönder inredning än att skriva de två av mina texter som är de absolut bästa av mina fyra hittills finns det svårligen vare sig någon mening eller motivation till att jag skall skriva mer i projektet överhuvud.
/Sven
2. Mellanspel
Schelins misslyckades med att leva upp till förväntningarna. Vi upptäckte kaféet först under preludierna till vårt förra besök, som småningom slutade på det mycket trevliga Konditori Lanemo. Märkligt nog, då kaféet tycks ha haft sin väl synliga plats på Trädgårdstorget sedan 1940. Det tycktes oss då överdådigt; tänk dig att du hittar enorm balsal - en stadion i höjd- bakom en dörr i hallen. En dörr som du aldrig tänkt på för att den varit några decimeter för kort. Du inser en dag att det lilla huset i beigt tegel som du alltid passerar på din joggingrunda är ett bibliotek rymmande all antikens litteratur. Det bara slår dig att du läste om när det uppfördes, litet av en världssensation. Allting från Alexandria och mångdubbellt därtill. Du har bara inte fäst uppmärksamheten på det tidigare; någon gång nästa vecka går du dit.
Visserligen utgör paviljongen och den övriga inredningen ett pikant avbräck mot allt samtidsuppdaterat. Men det rör sig ändå om ett varumärkesmässigt kvarhållande vid en stämning och ett tillstånd som inte är tillgängligt. Det blir inget mer än ett utpekande.
3. Åtgärd
Utan någon form av ilska, men eftersom jag blivit rekommenderad, gick jag ut inatt och slog sönder en stol. Resterna av trästolen - som för mig saknar annat namn än Stångåstol - kommer att ligga på mitt rum till nästa gång jag kommer hem efter ett kafébesök.