Kylskåpspoesi. Indolent.
Jag hade aldrig tidigare tagit mig för att undersöka byns ruiner. Några få gånger har jag övernattat i den matbod/orgiebyggnad som står en bit från stranden, omgiven av krumma tallar. Resten av byn är märkligt belägen helt nära havet. Vid högvatten står de lägst belägna husen till anklarna i vatten. Riktigt besynnerligt är att nästan samtliga hus (22 av 27) är uppförda på sandgrund. Trots att husen genom åren har flutit en hel del (och inte så få är närmast helt raserade) är det tydligt att de är organiserade efter strandens schatteringar av kornstorlek.
Eller hus. De flesta av byggnaderna har mer karaktären av skjul. Särskilt husen på de två översta schatteringarna - fem stycken på gräsplatån och åtta nivån under, där jorduppblandad sand genomkorsas av rötter - har oftast väggar av hela stammar och spånplattor i förfärlig oordning. Taken tycks ursprungligen ha varit konglomerat av korrugerad plåt, vass, gräs och mossa. Nu är samtliga vilt gräsbevuxna. Nio hus är uppförda på den övre delen av den rena sandstranden, ovanför första bandet av grövre stenar. Huvudsakligen är samma undermåliga byggnadsteknink använd här, bara något större hus och oftast med mer än ett rum.
Fyra större byggnader, i två grupper om två, har en gång stått nere vid vattenbrynet. Båda är nu helt sammanrasade, rester av plankor ligger oinspirerat i en hög. Och så i perfekt symmetri; endast till hälften på stranden, från havet exakt mellan de två högarna av murknat trä. Där ett stabilt stenhus, hövdingens bostad.
I nästan tre år har jag alltså bott här, för det mesta intill stranden några kilometer söderut i den koja jag byggde mig under den första tiden. Under vissa perioder en bit in i den glesa skogen, när storvindarna (och jag börjar ana en viss regelbundenhet angående dessa) har slagit in från havet under bara ett par dagar återstår aldrig annat av kojan än ett tandlöst och ihåligt kranium. Och jag lommar inåt skogen - nedslagen som en illa åtgången gud vars dragdjur efter en slarvig slakt har förlorat ett strålben - så långt jag nu orkar.
Tre år. Snart. Och trots det har jag aldrig ägnat någon tid åt att studera byns ruckel. Jag är övertygad om att det var en sådan tillvaro porrstjärnan Brandy åsyftade med .inautentiskt leverne. (intervju s46 i nummer 1283 av den lätt S/M inriktade porrtidningen Stray Dogs. Hittad i Hövdingens hus.). Senare samma sida återvänder hon till samma resonemang och säger med sin utmärkta formuleringskonst att det är alltför många som endast .viger sitt liv åt meningslöshetens onani, att forma molnen med tankekraft eller skuggbrottas med en linakrobar du ens aldrig träffat..
Men nu har det börjat! Att göras!
Jag skriver detta som när jag sitter i stenhuset. Ett regn smattrar, och trots alla dessa år av hårda vindar från havet läcker inte en droppe in. Ett imponerande bygge, särskilt med tanke på de små medel de tydligen haft. Och detta är inte det enda som förvånar i vad mån de trots allt lyckades åstadkomma under de rådande usla förhållandena. : Hövdingens samling av porrtidningar är visserligen inte enorm på något sätt. I själva verket har jag sett många större, vilka inte väcker annat än förakt. Men urvalet tyder på en subtilitet i smak och en enträgenhet som få besitter.
Hövdingens prydliga högar av tidningar har jag spritt ut omkring mig, över hela golvet. Varenda exemplar i nyskick, inte en sida skrynklad, inte ett enda hörn lider av förslitning. Jag sitter och bara tittar på tidningarna och så ibland sorterar jag om dem. Ibland efter olika kategorier på omslag, typsnitt på kostnadsangivelsen. Ibland öppnar jag tidningar och pryder golvytan genom abstrakta mönster av konkreta kroppar eller arbetar jag på ständigt nya listor av de bästa hundra tidningarna. Tyvärr så kan inte Brandy - min syster - dela min fascination för samlingen. I början visade hon ett nästan lika uppsluppet intresse som jag, förmodligen mest för att göra mig till lags. Men snart kunde hon inte dölja hur uttråkad hon var. När jag ägnade mig åt nya projekt med tidningarna satt hon i husets pinnstol (enda stolen i hela byn) och läste Hövdingens och hans frus gemensamma broderidagbok. Tyvärr finns inget kvar av deras, vad det tycks, mycket komplexa broderier. Förmodligen tog de med sig detta på flykten.
Nu är hon är tyst. Hon är min bästa vän, Brandy, vi för nästan ständigt samtal. Men nu är hon tyst. Trots att jag vet vad hon skall svara på allting jag säger (inte för att hon är dum! eller enfaldig, utan för att hon är så otroligt koherent!) så är det väldigt ensamt när hon inte ljudsätter dessa spår av tankar vi båda hör som hennes röst.
En sak som vi ofta pratade om förut, men som man nog faktiskt kan säga att vi har talat färdigt om är henne som porrstjärna; att hon kan göra allt det där och vad hon tycker om det. Men hon säger att man står ut med, och även fast hon är asexuell så säger hon att det faktiskt finns en njutning. Någon form av (kanske förbjuden, tabubelagd, men ändå!) njutning i att tillfredställa andra, även om dessa andra spottar dig i ansiktet, säger sig förakta dig, inte ens slösar ord på att förklara det hat som finns mot dig och din njutning.
Men hon bara gurglar urinet som hälls i hennes mun från slaka mansorgan. Blandar det visserligen sakligt med sina egna tårar, men det finns trots allt inte mer än så; de skårar hennes panna, hennes vader och låter blodet från båda ställen droppa ned i hennes mun. Men för henne finns ändå inget annat än ytliga skärsår, den äckliga, men ändå tämligen snabbt försvinnande smaken av urin. (Och som den legendariska porrtjuren Leopold B. säger i en intervju (s6 i ett så tidigt nummer av Gränden som nr 34 (knappt mer än ett fanzine ännu, om än ambitiöst) På sidorna 4-5 finns ett stort uppslag med en bild på Leopolds präktiga stånd! Säkert en aning retuscherad i efterhand, men ändå imponerande.) när journalisten leder in samtalet på mat; att äta en njure, den ytterst svaga doften av urin som först slår emot gommen. En sann njutning, som vore dessa molekyler medvetet konstruerade enkla, närmast naivistiska konstverk. (Ammoniak!))
Jag vet att jag inte borde komma ihåg det. Att det inte är möjligt. Men likväl står minnet klarare för mig än något av jag upplever här i detta stenhus, den knappt skönjbara kvinnoprofilen på pinnstolen, böjd över någonting i sina båda öppna händer och vinden som nu, efter månader av nästan stiltje, börjar tillta. Och hennes tystnad som jag inte är van vid. Dess plötsliga avsaknad får mig att tro att allting var, inte en dröm, men en oanalyserad vaka; ett paradis av ofullständigheter. Ett liv som afasins lovtal.
Allt detta må falla och försvinna från sanningens plan när andra världar briserar och kolliderar med vad vi nu ser som vår tillflykt. Men detta ensamma minne är det enda som hela tiden står fast. Minnet av hur vi låg helt omgivna av vass. Vi kan inte ha varit ett år gamla, ännu inte avvänjda. Och nu låg vi där i vassen, i korgen vår jungfru flätat och prytt med nejlikor. Och där, en hand som som sträcker sig ut och knuffar Brandy ner i vattnet. Men ifall armen tillhörde mig eller Remus är helt enkelt en andragradare.
Vilket svar passar bäst i aktuellt läge? Saknas restriktioner bör båda anges.