Förhöret

kaffe.gif

"Fokusera på kärnvärdena?" sade jag, hjälplöst.
"Mm." sade han. Han rynkade pannan - men behöll det överlägsna leendet, och tog en slurk till av sin Caffe Latte.
Jag svettades. Vi satt mitt bland folk, människor som glatt skvalade på om ditt och datt, fredliga godmodiga skåningar, helt ovetande. Om jag skulle tappa greppet, om jag skulle ropa till efter hjälp, vore alltsammans över. Jag sade ingenting.
Min tystnad tycktes irritera honom. Han tog blicken från mig och vände ögonen mot pappret som låg vid hans hand på kafébordet.
Det förhatliga pappret. Vad för förkrossande hemligheter om min bakgrund tänkte han gräva fram ur det härnäst? Visste den här mannen allt om mig? Och jag, vad visste jag om honom och hans organisation? Inte mycket, sannerligen. Visst, visst, under masken av ett vänligt inlett samtal hade han framkastat sina dunkla eufemismer, information som inte sade någonting, ord utan kunskap, om sig och sin organisation. Mästerligt; tillräckligt för att injaga fruktan, för litet för att ge mig något vapen emot honom och dem. "Problemlösare". "Konsulter". Suggestiva, skräckinjagande ord - i rätt sammanhang. "När korporationerna vill ha något gjort som de av olika anledningar inte kan hantera 'internt' - då ringer de oss." Ironiskt nog var jag bättre klädd än han var - i filmerna är de alltid iförda mörka kostymer. Inga solglasögon hade han, heller.
"Jag frågar dig en gång till. Sista gången, kan vi säga. Vad är dina bästa egenskaper?" Hans leende var en vargs, ögonen en hypnotisk orms. Jag vred mig under dem, under tyngden av hans fråga. Jag hade ju sagt allt jag visste! Vad mer ville de ha av mig? Vad mer hade jag att ge dem? Jag muttrade något ohörbart, obegripligt. Han verkade acceptera det för tillfället - säkert ett tecken på att han nu bara lekte med mig.
"Ät din kokosboll." Min motståndskraft var borteroderad; en tugga till av den feta, smaklösa klumpen framstod som ett billigt pris för att göra honom till viljes just nu. Jag tuggade uppgivet.
"Säg mig..." han böjde sig fram aldrig så litet, men ändå kusligt markerat. "Vad skulle du tycka om att behöva lämna ditt hem? Att bryta upp från allt du känner så väl och tvingas börja ett nytt liv, helt från grunden, någon annanstans, långt från familj och vänner? Oåterkalleligen?"
Frågan - nej, hotet - hängde över det lilla, runda bordet, i luften mellan oss som en olycksbådande osynlig frusen dimma. Den hade fryst mig; jag satt orörlig, väntande på hammarslaget som skulle splittra mig i skärvor.
Men det kom inte. Istället sköt han fram ett nytt papper mot mig med handen. "Fundera på saken. När du gjort det, råder jag dig att besvara de här frågorna. Ta inte för lång tid på dig. Vi kontaktar dig igen." Han reste sig, log bredare än någonsin och lämnade mig sittande, stirrande på pappret, med avskedsorden:
"Och du - jag tror verkligen att du kommer att få börja med att dricka kaffe. Päronsaft hjälper dig nog inte långt nu."

Kristoffer

[tillbaka]