L
Kom till kafét tidigt idag, precis lagom när ägarinnan låste upp dörren. Det var en gråmulen och lite kylig morgon så jag hade tagit på mig hatten och handskarna. Jag hängde av dem, tillsammans med rocken, och gick in för att slå mig ner vid mitt bord. Jag blev lite milt förvånad, eftersom jag trodde att jag skulle vara först, när jag upptäckte en man sittandes i inomhuspaviljongen (jo, de hade faktiskt en sådan! jag undrar om det här verkligen är *rätt* ställe...), med maskinskrivna papper utspridda på bordet framför sig. Jag hörde hur han mödosamt ljudade sig igenom den gångna nattens nedknattrade maniska hallucinationer, då och då sneglandes runt i lokalen för att se att ingen hörde honom. När han fick syn på mig rafsade han ihop sina papper och skyndade ut ur kafét.
Större delen av förmiddagen ägnade jag åt att, drickande kopp efter sockrad kaffekopp, fantisera om hur jag skulle reagera om en man kröp ut ur min näsa. Kanske slå till honom med kaffe-hurran ägarinnan lämnat på mitt bord för att låta mig servera mig själv? (Hörde ordet "hurra" användas i "Maj på Malö" (1947) i lördags, men nuförtiden är det bara jag som använder det. Förmodligen av samma humor-försökande-fast-misslyckande-anledning som folk fortfarande säger "Slå en pling" ("Misshandla Anna"? Nä, dåligt skämt.) eller "Vi säger väl så?".)
Kunder hade nu börjat omsättas och vid lunchtid släntrade en man in och satte sig i inomhuspaviljongen. (Hur gör man egentligen när man släntrar?) Jag hade aldrig sett honom förut, och undrade vad det är för sorts människa som första gången han kommer in i en lokal ser ut som om han känner sig som hemma. Han avböjde kaffeförfrågan från ägarinnan och plockade fram en flaska ur innefickan på kavajen. Han drack upp innehållet, ryckte till en våldsam spasmatisk gång, ropade "Genou!" så att alla vände sig mot honom, för att sedan lämna lokalen. Nyfiken på vad flaskan kunde innehålla släpade jag mig över till hans bord för att nappa åt mig den. Släpade mig sedan tillbaka till mitt bord ("Jag ser inte ditt namn på det!" - "Jo, faktiskt. Jag har satt en klisterlapp under bordsskivan...") för att läsa etiketten.
[ lysergenergidietylamid-vätska ]
Jag vände flaskan uppochner över min kaffekopp och de sista dropparna drippade (dropp-dripp, hysteron proteron som Steven Weisenburger skulle sagt) ner. Förbryllad upptäckte jag att resten av kaffet smakade knä, men inga andra effekter. Trodde jag.
En man klädd i grå rock, och jag misstänkte att han inte hade något under, slog sig ner vid mitt bord och vecklade upp en skrynklig karta. Han förklarade (på bruten engelska och hela tiden meningsavslutande med ett klichéartat "jaa?") att han letade efter en återvändsgränd som borde ligga i närheten. Han hade varit tysk arkitekt (och det kunde man inte tro när man såg den orakade otvättade och vilt stirrande mannen) när han för någon månad sedan hade upptäckt ett likadant kvarter, med en återvändsgränd i centrum, i både Luckenwalde och Limburg. Maniskt hade han börjat söka igenom fler städer, och upptäckt att samma kvarter återkom i Largenhagen, Leverkusen och tydligen också här i Linköping. Han frågade om den snabbaste vägen till Lindesberg, dit han skulle bege sig efter att ha upplevt gränden här i staden, var men jag kunde inte hjälpa honom. Han muttrade något på tyska, en svordom eller en välsignelse (hur ska man kunna veta med tyskan?), innan han knycklade ner kartan i fickan och svepte ut genom dörren. "Nasenselbstmord", eller något liknande snappade jag upp men inget mer.
Såg ägarinnan luta sig framåt när hon hällde upp kaffe åt en man och tänkte leende: "Överböjarflickor, ett av de kansken jag har tittat på, vilken lättnad". Mannen stoppade in en sockerbit i munnen och sa "Söt som socker!", skrattade sedan högljutt åt skämtet och skvätte söt saliv omkring sig.
Hörde en kvinna fräsa till sin man:
Kvinnan: "Sluta prata så konstruerat!"
Mannen: "Varför?"
Kvinnan: "Varför inte, inte varför."
En man kom in med en knäskål på huvet. Hallucinerade jag? (Ja!) Ett följe av tjattrande fotografer följde honom, och fotoblixtarna förvandlade rummet till ett stroboskopsmällande inferno. Mannen såg besvärad ut, ännu mer så när kafékunderna började peka och ropa igenkännande. Det var uppenbart att han var någon kändis alla visste vem det var utom jag. Plötsligt hoppade knäskålen över till huvet på en man på väg ut. Fotograferna följde efter honom, och den första mannen kunde lugnt gå och sätta sig. Ett par kunder reste sig och följde knäskålen ut.
Den heliga treenigheten (Huvet, Brässen och Skalet) hotad! Ja, vad kan man vänta sig av en gynnare som knäskålen? Vätskan verkar ha stigit vårt berättarjag åt huvet. Om ett par droppar kan göra det, tänk då vad ägaren till flaskan måste uppleva just nu.
"... och mitt bajs kom ut som en enda stor, sfärisk klump...", skrattade en femtonårig tjej vid bordet bredvid berättande för en fånigt nickande blivande pojkvän.
(Han åkte veckan därpå till Salomonöarna, och blev den första person sedan -96 som dött av en kokosnöt i huvet. De övriga 16 som träffats av kokosnötter under samma period klarade sig. Det mörklades så klart av regeringen. Hur skulle det se ut om folk var rädda för kokosnötter?)