Flanören
När jag idag vandrade genom staden mötte jag en kvinna. Måhända var hon inte speciellt vacker, men jag förtrollades av sättet hon rörde på sina höfter. Kanske märkte hon mitt intresse, för jag är säker på att hon skyndade förbi.
Några ögonblick, eller timmar, senare mötte jag en främling. Om han haft något utmärkande drag skulle jag beskrivit det, men nu är det i stället vad han sa jag drar mig till minnes.
- Jag älskar molnen..., sa han, molnen som drar förbi... där borta... där borta... de underbara molnen!
Det var inte förrän senare jag upptäckte att han var en karaktär i ett av Baudelaires opiumrus.
Efter en stund, när jag passerade genom en grupp människor som betraktade något, slog det mig att jag aldrig skulle kunna komma dem riktigt nära. Komma dem närmare, skulle jag kunna göra, främst genom att prata med dem, berätta för dem vem jag är och vad jag vill. De skulle kunna se på mig, och kanske upptäcka något jag inte skulle kunna beskriva med ord. Men komma dem riktigt nära?
- Aldrig!
Jag gick vidare, och ett omslingrat par fick mig att återuppta mina tankar. Är inte detta det tragiska hos människan? Vårt största bekymmer är att försöka få andra människor att förstå oss, och vårt största nöje är att försöka bli ett med en annan människa. Men det går inte. Det kommer aldrig att gå! Är inte detta den största tragiken?