Vatten
Utan att kunna hjälpa dem såg jag mina två vänner törstande se på Kvinnan. De hade bett om vatten, men hon hade inte så mycket som höjt ett ögonbryn inför deras önskan. Hjälplösa stod de och hängde med huvudet, men fortfarande fast beslutna att inte ge upp. En annan människa dök upp och slängde ur sig ett par önskemål. Kvinnan susade runt och hjälpte till. Varför? tänkte mina två vänner, samtidigt som de drog sina sandpapperstungor över de torra läpparna. Vilket ställe att förgås på! Med en tanke på savannens elefanter såg sig den ene sig om efter en plats att dö. Kanske borta i hörnet; åh, att låta sitt sista andetag få dras in i en fläkt och kyla en maskins inre. Teknologins intrång på en plats som denna? Skandalöst! Två sinnessjuka babblade och pekade på maskinen, samtidigt som de projicerade sina perversa böjelser genom den. Tvärs över världen skickade de en tanke hit, och en tanke dit, utan att bry sig om vem som tog emot dem. Vaksamma ögon följde deras irrande färd genom kablar och ett virrvarr av ledningar, kroppslösa ögon som saknade allt utom en önskan att kartlägga. Kartlägga dårar. Storebror log. Kvinnan var äntligen klar med att betjäna den andra människan, och mina två vänner vände på nytt sin blick mot henne. Vattnet är slut, sa den ene av dem, och den andre gjorde en gest som sade samma sak. Jag tittade ner i min avgrundssvarta vätska, undrade om jag inte sett den bubbla, och tänkte hur gott jag ändå hade det ställt. Jag lät den varma geggan rinna ner i min strupe, och kände hur synapsspasmerna började sprida sig. Varför nedlåta sig? Varför fråga Kvinnan om något? Till slut, som om hon gjorde det för deras skull och inte sin egen, slängde hon åt dem lite vatten.
Tacksamt tog de emot, och kunde inte göra annat.