De ovälkomna ljudvågorna
Hon kände sig illa berörd, skakade på huvudet i ett försök att rensa
tankarna och tog sig en slurk kaffe till. Så hörde hon dem igen. "För helvete,"
tänkte hon för sig själv, "ska det vara så svårt att få lugn och ro här?" Hon
suckade lite mer än vad som är brukligt i ett försiktigt försök till att det skulle uppfattas som en slags protest - vilket det i och för sig var. Med blicken elakt fäst på dem tog hon lite kaffe till. Kaffet var väl ok.
Det tog säkert en minut eller så, och hon hade precis slutat lyssna aktivt efter dem och istället tagit upp sin tidning när hon hörde dem igen. Hon vände sig om och stack in kaffeskeden i hans öga och gröpte i en rask rörelse ur hela ögat med sprutande blod och förtvivlade skrik som resultat. Ja, det var vad hon tänkte. I själva verket satt hon helt stilla och irriterade sig ganska hårt. Hon kunde ju inte gärna stänga av sina öron - hur mycket hon än skulle vilja, så nu satt hon där och lyssnade på dem. De satt kanske en halvmeter precis till vänster om henne. I en annan soffa, förvisso, men den ljudbarriären hon önskat i många minuter nu existerade liksom inte. Visst, hon skulle kunna flytta sig själv, men då skulle hon ju kapitulera (eller avancera bakåt som hon brukade se det. Hon var en inbiten optimist) inför dem. "Jag kanske överreagerar?" sade hon nästan ljudlöst till sig själv. "Kanske är det jag som bara gör en grej av det? Jag skulle nog bete mig likadant? Eller?" Hon visste inte riktigt om hon tänkt det eller sagt det väldigt tyst, men det spelade ingen roll. Hon hörde det fortfarande. Hon suckade, tog en slurk nu ganska kallt kaffe och försökte ännu en gång bortse från dem. Det gick inte alls.
Plötsligt tystnade det och den ena av dem gick iväg. Den andra följde strax efter och de två lämnade kaféet tillsammans. Hon sken upp som en sol, tog ännu en slurk kaffe och tog återigen upp sin tidning. Där stod att läsa att nu hade ett hundratal människor omkommit det senaste dygnet i nåt inbördeskrig någonstans. Det kände helt ovidkommande just då, för nu kunde hon vara sig själv.