Maskinen och jag
Jag hade betalat kaffet. Tio kronor, så det var ett mer än bra pris. Förvisso var det kaffe ur en automat, men det visste jag inte förrän tjejen bakom disken pekade och påpekade att jag fick ta själv. Det var här mitt liv för alltid förändrades.
Ungefär två meter till höger om mig stod Den. Den Tornade upp sig likt ett gigantiskt mörkt torn i vilket trollkarlen över norden bor. Genast gick solen i moln och ensam stod jag kvar i en öde, svart och kall värld där det enda som existerade var maskinen och jag. Jag svalde hårt och tog ett steg närmare. Så spöklik, så stilla. Den kala svarta fronten tycktes inte reflektera något av det svaga ljus som inte tycktes ha någon källa.
Jag närmade mig sakta och nu kunde jag höra ett lågt susande, så som tusen själar som ännu inte fått ro och skriker ut sin förtvivlan i limbo, komma från maskinen. Jag tvekade. Jag ville egentligen vända om, men det var som om mina ben var låsta i en stadig takt på väg mot denna människans vackra skapelse och snara bödel. Ljudet steg till en outhärlig klagosång och jag ville bara skrika i förtvivlan. Av skräck. Av ångest.
Med en trevande hand ställde jag pappmuggen jag inte kommer ihåg var jag fått från på en, vad jag antog, därför avsedd plats. Skräcken grep med sin kalla hand runt min hals när jag med darrig hand sakta sökte över den kala, svarta, kalla ytan. Så som om det varit mitt enda syfte på jorden, och jag nu är förbrukad som tiden som just passerade, tryckte jag så på knappen.
Tystnad. Jag andades inte. Jag var inte. För ett ögonblick upphörde jag att existera. Skriken som plågat mig steg till ett fruktansvärt, outhärdligt crescendo. Som om Satan själv hållit audiens i sitt Pandemonium - så underlägsen, så liten och så obetydlig kände jag mig. Jag vill bara falla, aldrig sluta falla, aldrig mer återvända till den skugga jag tidigare varit. Skriken. Ångesten. Känslan av att inte vara.
Så plötsligt. Lika plötsligt som jag befunnit mig under Kerberos dömande blick var jag tillbaka. Världens alla tidigare nyanser av grått skimrade i de vackraste av färger. Karmin, indigo och den gyllene solen vars strålar tycktes smeka den vackra dagen. Jag såg förundrat på världen med de ögon som varit döda med ändå levat så länge.
Sedan kände jag något i min hand. Det var en kopp kaffe med lite mjölk i. Jag log, smuttade på kaffet och började så mitt nya liv. På konditoriet sa de att de aldrig haft någon sådan maskin, men tjejen bakom kassan log och sa "Ser du färgerna?"