Under ytan
Mannen hade bott hela sitt liv i tunnlarna. Om nätterna klättrade han upp till ytan för att rota genom olika kaféers soptunnor på jakt efter muffins, smörgåsar och en och annan tårtbit. Vad mannen inte vet är att han nu bara har ungefär tre minuter kvar att leva.
3 minuter.
Han gick åt vänster, fortsatte fram en ungefär 50 meter och sedan stannade han som. Under tiden visslade han lite tyst för sig själv en slinga han kommit på själv.
2 minuter.
"Vad ska det bli idag?" Undrade han för sig själv samtidigt som han i rätt maklig takt rotade rätt på en stor nyckel ur en ficka. "En halväten foccacia kanske?" Kaffe fick han sällan dricka annat än kallt. Ibland kunde man hitta en take away-mugg halvfull med någon sorts kaffe. Han var inte så kräsen, så det gick rätt bra.
1 minut.
Nu hade han kommit rätt. Bredvid honom i tunneln var placerad en stege som han precis kommit fram till. Stegen gick rakt upp en 5-6 meter kanske, och ledde upp till en ganska stor lucka. Ovanför var tyst. "Mysigt!" Sade han ganska högt och började klättra upp för stegen med nyckeln i ena handen.
10 sekunder.
Luckan hade en låsanordning på undersidan som varlite knepigt placerad, men snart var luckan öppen och han slängde upp den. Inte hade han mer än stuckit upp huvudet innan han insåg sitt misstag. Det var dag, och kaféet var fullt av besökare som nu alla stirrade på honom. "Usch! En sådan där jävla hybrid igen!" Det var en servitris som ropade och hon tog snabbt fram ett stort gevär.
Det var ungefär det sista vår vän hann uppfatta i livet innan hans huvud belönades med en avsaknad av sig själv. Servitrisen ursäktade obehaget för gästerna, svabbade upp geggan som hans huvud hade förvandlats till när hon blåste av det. Hon stängde luckan, påpekade för en gäst som undrade att påtåren var gratis och sedan gick hon iväg för att börja göra en espresso åt den feta karln i hörnet.
Det absolut sista vår vän hann uppfatta var att priset på frukostbuffén var höjt. "Märkli...", tänkte han.