Kärlek av järn rostar alltid. Garanterat.
"Jag får inte slicka på bordet, jag får inte slicka på bordet, jag får inte slicka på bordet, jag får inte... jag får inte... jag får... JAG MÅSTE SLICKA PÅ BORDET!" Bordet smakade salt och rengöringsmedel. Antagligen från trasan som McDonalds-tjejen använt på bordet för en stund sedan. Jag hade fortfarande tungan mot bordet när jag sakta vände huvudet lite åt höger. Där stod två anställda och gapade som om de aldrig sett någon slicka på något förut. Dock kände jag mig lite dum, så jag log lite, rätade på mig och fortsatte läppja på mitt 9-kronorskaffe. Inte så dumt kaffe, faktiskt.
Efter ungefär en kvart så gick vi därifrån. ungefär tio meter från McDonalds så ursäktade jag mig, sade att jag måste använda toaletten där inne, och så sprang jag in. Jag halvsprang bort mot bordet där vi suttit. "Jag kan fan inte slicka på bordet, jag kan fan inte slicka på bordet, jag kan fan inte slicka på bordet, jag kan fan inte... jag kan fan inte... jag kan fan... jag kan... JAG MÅSTE JU FÖR FAN SLICKA PÅ BORDET!" Där stod McDonalds-tjejen och skurade bordet, så jag slängde bort henne lite försiktigt och satte tungan mot det numera lite fuktiga och rengöringsmedelsmakande bordet. Efter några försiktiga drag så ursäktade jag mig, tog bort en lock ur hennes mycket förvånade ansikte och gick iväg igen.
När vi kommit hem var klockan runt 0100, men vi hade inte riktigt gått färdigt än tyckte vi, så vi bestämde oss fär att ta en kopp kaffe och sedan gå ut igen. Under tiden kaffet bryggdes började jag känna ett begär starkare än livet, men jag ville inte lyssna! "Jag kan ju för helvete inte gå tillbaka till McDonalds och bryta mig in bara för att slicka på ett jävla bord, jag kan ju för helvete inte gå tillbaka till McDonalds och bryta mig in bara för att slicka på ett jävla bord, jag kan ju för helvete inte gå tillbaka till McDonalds och bryta mig in bara för att slicka på ett jävla bord, jag kan ju för helvete inte gå tillbaka till McDonalds och bryta mig in... jag kan ju för helvete inte gå tillbaka till McDonalds och bryta mig in... Kan inte... Onödigt... Olagligt... JAG MÅSTE JU FÖR HELVET RUSA TILLBAKA TILL MCDONALDS, BRYTA MIG IN, FÖR ATT SLICKA PÅ DET DÄR FÖRBANNADE BORDET!" Efter lite mer än en kvart smakade jag återigen det rengöringsmedelsmakande bordets kalla yta. Denna gång akompanjerad av larmet som helt klart gått av när jag kastat den stora stenen genom fönstret. Jag visste att jag bara hade några minuter innan de kom och plockade upp mig så berusad av situationen lapade jag upp varje uns av det perfekta bordets glänsande polish. Jag lät mig förföras av den laddade atmosfären, en evighet passerade och sedan hörde jag hur en bil bromsade in utanför, varpå jag lade benen på ryggen, tog min älskade i famnen och sprang. Jag sprang för kärleken!
Hur jag kom undan vet jag inte, men jag antar att det var en av de här sakerna "Som bara var menade att hända". Kärleken övervinner ju trots allt det mesta.