Pastisch
Vi hade lyssnat på den brittiska gruppen Mind the Gap hela eftermiddagen. De spelade den smartaste popmusiken i världen och med de första fjäderlätta ackorden på My Sister svepte de bort allt jag tidigare trott på. "80-talets svar på The Spinners", hade någon kallat dem. För mig var det mycket mer än så. Jag hade aldrig hört något liknande.
Micke ropade bakom mig.
- Dagmark skrev att den här skivan definierar westside-stilen!
Paulina försökte svara men en rösten drunknade i en harmonisk väv av distorderade gitarrer. Alla skrattade, och hon höjde ännu ett steg på sin Philips, upp från sju till åtta. Jag rös.
Musiken försvann så småningom. Kvar var bara septimaackordet på orgeln. Jag visste att det skulle fortsätta att klinga i exakt 4 sekunder. Nu kommer det! Två tunga slag på baskaggen och en stråkmaskin (antagligen en Korg Trident) spelar upp den smartaste slinga som någonsin programmerats på ett minneskort.
Egentligen är musikkritikerna de nya popstjärnorna. Det var Anders Dagmark som förutspådde att trots det svala mottagandet som Jupiter-8 fick 82, skulle de ha uppnått kultstatus bara några år senare. När världen var redo. Nu tonade låten ut. Jag flyttade tillbaka pickupen till första spåret. Knaster. Rytmer! Trumpet och elbas i oslagbar kombination.
- Trots att skivan är så splittrad, känns den samtidigt enormt enhetlig.
Jag fick medhåll och fyllde på kaffekoppen. Under tiden sjöng Kate Strong något om att bo på en öde ö. Jag borde ha gått hem för länge sedan. Bara en låt till.