Variation på tema
Polonäs
Tåget från Lodz var något försenat och jag anlände till Kraków Glówny först 15:57. En till synes ändlös rad av människor promenerade långsamt förbi mig på väg mot utgången, som i en ceremoniell dans. Jag lyckades tränga in mig mellan en gråhårig tunn man med sliten kostym och en tjock medelålders kvinna. Alla kastade ilskna blickar på mig för att jag bröt den intrikata rytmen. Den som bara har upplevt Chopins stiliserade polonäser kan aldrig föreställa sig en eftermiddag på en tågstation i Kraków.
Mazurka
Jag letade i flera timmar innan jag hittade nattklubben, i en källare på en bakgata utan belysning någonstans i närheten av Pradnik Czerwony, och hann precis komma in för att höra den legendariske Wilson med sin fantastiska trollsländeröst ta de sista tonerna av Left Alone, som han avslutat sina nattklubbsspelningar med ända sedan början av karriären för 30 år sedan. Var denna slitna och undernärda man framför mig verkligen Steel Wilson? Samma man som uppträdde inför tusentals människor varje kväll i Vegas för 25 år sedan! Den krökta ryggen fick honom nästan att se löjligt liten ut, han var smal och senig, hans slitna ansikte var sjukligt gulblekt - som röken som fyllde den lilla lokalen. När jag efter spelningen fick en pratstund berättade han att han inte sett dagsljus på över tio år. På nätterna sjöng han på rökiga klubbar. Efteråt brukade han få en matbit i köket innan han gick till sängs, strax före soluppgången, för att sova till kvällen då han åter fick lite matrester från köket innan det var dags att kliva upp på scenen. Uselt betalt, har inte ens råd med nya kläder. Jag går ständigt hungrig och på scen kan jag knappt andas på grund av den tjocka röken, men det är mitt liv. Det var hans liv. Jag nickade stillsamt och klottrade ner några minnesanteckningar i skrivblocket. Jag såg hans såriga underarmar och vände bort blicken. Han stirrade drömmande ner i golvet. Kanske tänkte han tillbaka på sin storhetstid i Las Vegas; den lidelsefulla stråkkvintetten, bleckblås-trion som alltid hittade på något skämt, den enorma kören som kom in i sjömanskostym under Bon Voyage My Love och publiken som sjöng med i paradnumret It's Only Love och tempot som stegrade och applåderna som haglade och publiken som ville ha mer och det är då kören kommer tillbaka och Wilson själv dyker upp ur golvet som stigen från de döda och efter ett extatiskt trumsolo höjs tonarten ett steg och det blir inte en repris av refrängen, inte två, utan fem och de utmattade musikerna presterar sitt yttersta och alla i publikhavet står nu upp och jublet är öronbedövande! En surrande fluga bröt tystnaden. Jag tänkte fråga varför han numera bodde här, i Polen, men jag hejdade mig. Istället tackade jag för intervjun och gick.
Krakowiak
Du höll visst på att avsluta dina konststudier då. Du log när jag tog din hand i folkvimlet och vi klev åt sidan. Två, tre, vänster, bakåt. Musik, skratt, tillrop och höga röster från baren, slammer från köket. Wisla hade vunnit den kvällen och alla var glada, sjöng och skålade med varandra. Jag hörde knappt vad du sa. Nå, vad gjorde det? Jag förstod dig ändå så väl. Jag höll om dig. I en improviserad dans trevade vi ut i sommarnatten, ut i det varma mörkret.