Levnadstecknaren
Han tvekade. Slutade skriva. Kände Fredrik verkligen till det vid den här tiden? Om jag ändå hade hade några vetenskapliga belägg! Med en djup suck ryckte han papperet ur reseskrivmaskinen. Han tog fram sin journal igen och bläddrade fram till den tredje december. Blank sida. Han bläddrade vidare. Trettonde december. Små klottriga blyertsanteckningar som blod på väggen. "Ringde hem." Han ställde tillbaka journalen i bokhyllan och rev itu papperet. Små flingor ned i papperskorgen. I arbetsrummet tickade en gammal klocka, den skrämde honom. Den höll honom vaken varje natt med sitt tickande, sitt ringande, och sina uråldriga ljud. Han ville inte lyssna, men kunde inte låta bli att lyssna på klockans viskande. En gammal uråldrig klocka som ingen orkade bära. Den viskade om nätterna och höll honom vaken, trots att han flyttat sängen till andra änden av huset för flera år sedan. Tankarna återvände till arbetet och han konstaterade att det i stort varit en lyckad dag. Han hade trots allt kommit en bra bit nu. Idag hade han lyckats kartlägga hela hela den 20 januari 2001, samt ett kafébesök Fredrik gjorde med sina vänner den 30 april samma år, och när han steg upp ur sängen i morse kände han inte till något alls om dessa bägge dagar. En lyckad arbetsdag alltså. Men det är mycket kvar, naturligtvis. Många år av arbete, och då är ändå den mest komplicerade tiden, 2006 - 2039, redan avklarad. Ett sånt förbannat mörker, varför är det så kallt? Han såg ut genom fönstret, snö på vägen, leende människor promenerade därnere. Uppfällda kragar, hand i hand, hund i koppel, lycklig uppväxt, slentrianmässigt äktenskap, julklappar i guldpapper, illusioner i sidenband och han rös varje gång han hörde någon av dem skratta sitt iskalla familjeskratt. Han reste sig upp för att dra för gardinerna och det smärtade till i bröstet, smärtan strålade ut i armarna och kröp ihop på golvet, blundade och höll andan. Långa oklippta naglar tränger djupt in i handflatorna.
I tolv år hade han levt avskärmad i sin sfär för att kunna koncentrera sig på sitt arbete, och bara låtit främlingar tränga sig på, smutsa ner och våldföra sig på den endast då det tyckts vara absolut nödvändigt. När rörmokaren var här hade han tagit bort alla sina ägodelar i hallen och badrummet, släckt alla lampor utom badrumsbelysningen och hängt upp tjocka mörka filtar som hindrade all insyn i andra rum på vägen mellan entrén och badrummet. Själv hade han ställt sig bakom en som han stuckit ett litet kikhål i. Därifrån skedde all kommunikation med rörmokaren. Rösten hade darrat något fruktansvärt trots försöken till självbehärskning, han var livrädd för att rörmokaren plötsligt skulle riva ner filten som hängde över dörren till arbetsrummet och snegla in, eller rent av rusa in och bre ut hela hans arbete över golvet, lägga sig ner och rulla runt, slicka på bladen, lämna fingeravtryck på böckerna och läsa hans anteckningar. Huset hade aldrig haft några dörrar, förutom ytterdörren naturligtvis. Han hade länge funderat på hur det skulle gå till att låta installera dörrar till rummen, främst till arbetsrummet, riktigt bastanta ekdörrar med lås på. Han hade till och med börjat på en plan, men gett upp när han insett att det inte gick att gardera sig helt mot vad snickaren kunde ta sig för.
Smärtan släppte, han låg kvar, hjärtat dunkade. För två år sedan hade han blindtarmsinflammation. Det var en fruktansvärd tid när han låg på sin säng under ett lager tjocka filtar och bara blundade i över en vecka innan han tog mod till sig och ringde sjukhuset. Vitklädda män trängde sig sedan in i hans hem genom väggarna, trasade sönder det med kalla skalpeller, klippte upp hål i det, rörde om, gröpte ur och fyllde igen med bedövningsmedel.
Arbetsdagen led mot sitt slut. Men han hade trots allt kommit en bra bit på sitt arbete. Tretusen tätskrivna sidor sammanlagt. Tekitteln började pipa, så han reste sig för att gå till köket. I morgon väntar en ny intressant arbetsdag.