Stockholmssyndromet
Mefistofeles, klädd i papier-maché, marcherar in. Han tar av sig pappersstruten som pryder huvudet och blåser i den för att påkalla samtligas uppmärksamhet. Därefter deklarerar han stolt:
"Det är en trevlig gammaldags miljö och utbudet av bakverk är stort, det måste jag säga, men barnfamiljerna drar ner helhetsintrycket. Detta kanske uppvägs av förekomsten av ett smakfullt placerat schackbräde. Backgammonspelare är tydligen mindre önskvärda."
När alla noterat vad han sagt och diskussionerna börjat sätta fart, vänder han nöjt på klacken och går.
Ytterligare en misslyckad kaférecensent som pockar på uppmärksamhet och vill ta plats! Hela det här kaférecensionsfenomenet känns korkat och uppblåst. Det kanske var fräscht i början, med Levertin i spetsen. Men nu?
Jag satt kvar, tyst och djupt försjunken i en tidningsartikel om mädchenstecherfenomenet, tills jag ånyo blev påmind om omvärlden. "Renässansen är över nu, gubbe!" En pojkspoling till målare fräste och hötte åt mig med sin roller så färgen skvätte. Han var i full färd med att måla över Lorenzettis sista och enda bevarade fresk, Egenförtäring, som täckte kaféets sju väggar.
Med en suck tog jag min hatt och gick ut i regnet.