Berömda renässanskonstnärers liv (utdrag)
Giorgio Vasari är en av 1500-talets Florens mest intressanta och komplexa figurer. Han arbetade både som målare (bland hans tidigare målningar märks bland andra Porträtt av den store Lorenzo) och arkitekt. Men det är hans Berömda renässanskonstnärers liv som gjort namnet Vasari odödligt. Med tillåtelse från upphovsmannen publicerar jag nedan intressanta utdrag.
Amrogio Lorenzetti
Med stor detaljrikedom berättar han verklighetstroget om sin välmående hemstad i Den goda styrelsen (1340), målad för Palazzo Pubblico i Siena. Lorenzettis linjeskarpa, tecknaraktiga stil skiljer sig kraftigt från den samtida Giottos mer monumentala blockkomposition. Tio år senare bröt digerdöden ut och det blev inte bara slutet för det blomstrande Siena, utan också för kunskapen om perspektivet som hade förmedlats muntligt från konstnär till konstnär. Sin sista fresk påbörjade han strax efter att själv ha blivit smittad, och är inte bara en uppgiven suck över den påtagligt förgängliga kroppen, utan också en hyllning till de stora antika collagemästarna. Målningen är fylld av symbolik, som bland annat skulle komma att inspirera den nederländska barocken 300 år senare. Schackpartiet som vanitasmotiv har ännu inte utforskats fullt ut.
Antonio del Pollaiuolo
Antonio rönte stor uppmärksamhet redan som tonåring med sin nyskapande Concetto spaziale. Tyvärr på bekostnad av familjefriden och han kastades ut ur hemmet blott 16 år gammal. Därefter ägnade han några år åt att göra tämligen tråkiga temperamålningar på poppelträ (främst porträtt) för mästaren Fra Angelico, innan han beslöt sig för att fara till sjöss. Han återsågs aldrig.
Paul Uccello
Alla dessa dina många sista sådana konstiga idéer, längs trottoarkanten och på väggen: en mixolydisk skala. Och jag litade på dig. Ett adjektiv i stark böjning med bestämd artikel. Den ensamma katten på hustaket.
I mörkret runt bordet vid fönstret. Du frågade om något, jag stirrade rakt genom dig. Skulle du vara nöjd med hälften? Det viktigaste att tänka på när man spelar backgammon är att hålla ryggen fri. Men skulle du vara nöjd med hälften? Du skrattade. Jag log generat, vet inte varför. I en annan miljö, C-dur?, skulle det kanske varit annorlunda. Men inte här. Du trodde väl aldrig...?
Sandro Botticelli
Igår var vi på ett sydamerikanskt temakafé, minns du? Du var den enda som inte applåderade åt paradnumret. Du var djupt försjunken i dina egna tankar då. Vad var det du tänkte på? Jag har aldrig lyckats tränga in i ditt innersta. Märkte du att de som sitter några bord längre bort också var där? De som diskuterar schack. Men vi har alltid föredragit backgammon. Lyssnar du?
När vi hade sex igår kväll skrämde du mig. Jag blev rädd. Och du hade det där leendet som jag älskar. Men det var igår. Idag är det annorlunda, eller hur? Lyssna, hur tyst det är. Jag hör inte musiken längre. Vänta, nu kommer den visst tillbaka.
Tiziano Vecellio
Jag kysste dig och gick för att fylla på våra tomma tekoppar. När jag kom tillbaka hade du plockat fram din skalpell som du fingrade försiktigt med. Efter att jag hade satt mig igen, reste du dig och ställde dig bakom mig. Med dina vackra händer med de röda naglarna lekte du behagligt med min nacke. Jag sträckte på mig för att göra din kommande uppgift lite lättare. Det isade förstås till när du sprättade upp min rygg. Den kalla, tunna skalpellen, djupt begraven mellan två ryggkotor. Du nöjde dig aldrig med hälften.
Paolo Veronese
Den katolska kyrkan som utmanades av reformationen tog till inkvisitionen för att stärka sin maktställning. Man jagade kättare överallt, också inom konsten. Sinnligheten, vällusten och den ohämmade glädjen i Veroneses målningar, liksom förvärldsligandet av bibliska motiv, ledde till att han fick lov att infinna sig inför den påvliga inkvisitionsdomstolen. Veronese hade målat en Nattvard där inte bara dvärgar och dårar förekom, utan också tyskar - alltså potentiella anhängare av reformationen. Han klarade sig ur knipan tack vare en blandning av låtsad oskuld och äkta bondslughet.