Anamnes
Jag gav mig av med en flaska majswhiskey och två folioverk i en plastkasse. Sommaren var enkel, vi var ganska få bussen och mannen bredvid framlade sitt liv i paratax för mig. Då tänkte jag föraktfullt att formen bara lämpar sig i arbetsansökningar och för den som vill ha en åsna såld. Visdom kommer onekligen med åren.
Alla gånger jag har träffat honom har han haft en enorm packning på ryggen eller lutad mot benet. En kraftig stav håller han i sin vänstra hand. Den kroknäste. "Vore det inte för den här krokiga, smala näsan skulle jag väl inte ha någon personlighet eller karaktär alls."
Bara fem veckor från den där busshållplatsen gjorde jag mig av med whiskeyn. En lekplats i Dublin tillsammans med en matematikprofessor, orkestrerade av stadens gnistor. Han förde en lång monolog om lekplatsernas nationella och internationella enhetlighet och lokala avvikelser. "London Crawling! London Crawling!" skrek vi båda, väldigt uppspelta.
Hans nisch var det första gången, i soppköket. Sju år senare hans specialitet och för bara tio månader sedan ett livsprojekt och hans livsbestämning. Han sitter knäböjd på en offerplats och äter rått kött med fingrarna samman med byns medicinman, han diskuterar logisk relativism med en polsk matematiker eller utför gaturån med ett svart gäng i Bronx. "Genom att känna arketyperna lär man känna världens ramar, samhällets konturer. För såna som vi, du och jag, handlar väl livet mest om försöka förstå sin omgivning. Mitt sätt.
"Och arketyperna, människor som efterbildar redan levt liv istället för att leva, de letar alltid efter karaktärer att umgås med och gnugga sig mot. En flaga tycks dem bättre än intet. Och med min kroknäsa, utan att de vet det är det vad de alltid har väntat på."
Det var en av dessa dagar man kunde se Fuji. Vi låg nakna på ett hustak och förhörde oss ibland med mannen på taket bredvid hur det gick i VM-finalen. Ett takräcke dolde oss för honom, men han tittade ändå inte åt vårt håll, uppslukad av miniatyrtevens drama. Ofta skrek han vilt och stampade frenetiskt och vi frågade om Brasilien eller Italien hade gjort mål - antingen Teturo på sin rappa japanska eller jag på något bruten engelska, som mannen ändå aldrig förstod och Teturo blev tvungen att översätta - men det var det aldrig.
"Ni förstår inte pojkar. Det finns så mycket annat i fotboll." tolkade Teturo och vi skapade en fotbollsmetafysik med grund i risvin som den helige framavlaren av individen ur folkmassan och popmusik som sammanförande sakrament. Jag lämnade där det ena foliobandet, fyllt med stiliga kopparstick av hundratals popmusiker; OJ:s, Gong, Beat Happening och Lisa Stanfield.
I mycket är det enkla dikotomier som bestämmer var du är och gör allt annat meningslöst. Du tror på en Gud eller du gör det inte: avsaknad eller överflöd av teologisk teori kan båda vara angenäma ciseleringar, men aldrig att de ändrar med vilka du delar allt och vilka du står för alltid bredvid. En lika tydlig skiljelinje uppdelar sådana som mig och den kroknäste, en enda fråga avgör och avgrunden som åtskiljer är sådan att det som kan tyckas sammanföra oss ifråga om hur vi reser, vilka jobb vi tar och våra kontakter med människor är helt likgiltigt i jämförelse, ger inte upphov till någon gemenskap.
Jag matade aldrig duvorna. Jag hade lagt smulat bröd i en påse i bröstfickan, men min fascination inför hur de äldre kvinnorna med vana och ytterligt kontrollerad nonchalans, som unga män i en flipperhall, kastade brödet åt fåglarna. Kvinnan jag delade bänken med var också betraktande, gungade ibland barnvagnen. Vi satt en stund och talade kring de anatomiska illuminationerna i det folioverk jag hade kvar. Jag höll en noggrann genomgång om andningsmuskulaturens uppbyggnad. Hon var nog måttfullt intresserad, men jag lämnade verket i hennes knä. Glad över att lämna det sista bakom mig.
När den kroknäste berättade för mig om den önskan som så många flyttande har beskrivit för mig behövde jag inte förkasta honom, omstöpa honom till en annan. Det var gjort sedan länge. För alla som börjar vandra är målet detsamma, det var det för mig och det var det för den kroknästa. Vi vill vandra vid Ahasverus sida. Ahasverus, den vandrande juden klädd i chador, de iranska kvinnornas svarta och heltäckande klädnad. Fortfarande bär han den ansiktsslöja som på många håll numera är förbjuden. Genom att dölja både kön och religion gör han sig själv till intet, ett förnekande utan substans att förneka. Den dag jag steg på bussen tio minuter innan min stambuss och jag glömde allting och bara förde med mig tre föremål var det naturligtvis allt jag ville.
Du kan aldrig vända sig om ifrån bardisken, skaka en avslöjande hand som sträcks ut genom chador och föreslå samfärd nästa morgon. Hur med någon som bara existerar i den mån han glömmer sin egen karakteristika och där ett avslöjande vore att vända din egen hud ut och in och skrika: "Jag är en björn.". Men tomheten i mitt spår, den uppmärksamhet som alltid riktas åt något annat håll än där jag står