Egenförtäring

kaffe.gif

v:d4

Trots ohörda under åtta år urskiljde jag genast hennes steg. Jag har aldrig begripit hur det är möjligt att gå så, bara ett distinkt ljud vid varje kliv. Ingen väntan med foten i marken och ingen som helst kraft lagd för att lyfta kroppen. Där finns ingen tyngd, bara stiliserade markeringar för att låtsas människa. En tung tidning landade på mitt bord. Hon tog några klingande steg mot disken och beställde en mazarin. "Sidan fyrtioåtta" sade hon på väg till mitt bord. Hon hängde av sig jackan, satte sig ned och tittade ut genom glasväggarna, som markerades endast av de korslagda mattsvarta stålbalkar som höll konstruktionen uppe. Till och med stenläggningen här inne tycktes vara densamma som den på det omgivande torget, de rastrerade planlagda stigarna fortsatte rakt igenom transparanta väggar. De som inte såg det uppföras tror att stenarna härinne lades samtidigt som torget i övrigt.

s:d5

Hur många dagar; hur många år! har jag inte ägnat åt att studera henne. Med den övetränade assemblerprogrammerarens eller maniska pubhabituéens manér kan jag alla hennes fysiska karakteristika. Hur huden i hennes knäveck skrynklas och omläggs när hon lutar sig fram för att lyfta sin mazarin och spänningsförändringen i hennes ryggkotor när hon går in på en befolkad gata känner jag. Jag visste att hon var otålig nu och fruktansvärt arg.

v:Sf3

Nummer 43 av Adipose Tissue har på uppslaget 48-49 ett collage bestående av fyra bilder, tre av dem är lika stora och bildar tillsammans en pyramid. Den fjärde är något mindre, placerad symmetriskt under den översta, med sin underkant tre centimeter ovanför de båda flankerande bildernas. Centrerat överst återfinns en subtil blå överskrift: "Självförtäring - Antibushido".

s:Lf5

Bild ett: s. 48. "Det sydamerikanska lynnet. Outhärdlig kitsch anser många. Men all denna cirkusfägring bjuder till eftertanke. Kafébesökarna sitter i manegen och personalen betjänar från läktarplats. Vem är gäst?" Bilden visar en av dessa storskaliga Brasilianska temakaféer. En kaffemaskinsarbetare i clownutsyrsel har precis bitit av sig sin tunga och blodet skvätter över en medelålders dam. Fotografen har fångat henne mitt i ett stort gapskratt.

v:c3

Bild två: s. 49 "Törsten gör sig påmind. Kafébesökarnas ovana vid vätskebrist tar sig kraftigt uttryck. När vattenhålen sinar blottas samhällets ryggrad och återhållna viljor." Två stående personer i förgrund försöker väta sina läppar med tungan. Helt omedvetna tycks de om de sittande gästernas drastiska åtgärder. Delvis skymd av de båda sitter en ung man i mörk polotröja och åtsittande jeans med söndertuggad underläpp, precis i fotoögonblicket tycks ett hål ha gnagts i vänster kind. Blodad tand skymtar genom fortfarande ren, omgivande hud. I bildens periferi håller en kvinna i trettiofemårsåldern vänster handled över sitt bakåtlutade huvud och lapar blod från den dödligt uppskrapade handleden. En blodig tesked ligger lagd på fatet framför henne.

s:Sc6

Bild tre: s. 48-49 "Det mest tydliga tecknet på ett samhällsomvälvande skede är när pornografin producerar sådant som varken speglar tilltänkta konsumenters dagliga liv eller drömmar." Jag är mycket skeptisk till bildtexten i detta fall. Måhända är den välljudande, men vilken realitet den syftar på kan jag omöjligt förstå. Motivet däremot, är desto mer intressant, om än inte lika skickligt fångat som i de övriga. Jag ser genast att det rör sig om det mycket omtalade Londonkaféet Crusoe Index. Golvet är helt täckt av numera såväl slitna som åldrade avtryck av porrtidningsframsidor. Det glimtar fram under ett nät av blödande människor. En kvinna, hennes lösnaglar fulla av koagel, sträcker fram ett könsorgan till en man som snart svimmar av blodförlust. En kvinna tycks ha ätit upp hela vänster sida, inklusive ben, arm och en lunga. Men hon är givetvis ett montage, eller ett offer. Ätstörningar uppmanar sällan till purism.

v:Sb1-d2

Bild fyra: s. 48-49 "Självförtäringens Sherezade berättar sagor för sig själv för självblidkning; även här att i syfte att rädda sitt huvud från att bli särat från kroppen." Ett litet rum. Huvudänden av en säng skymtas till höger, i förgrund till vänster står en tekopp intill ett smutsigt tangentbord. Väggen ovanför kläs av sju planscher, samtliga centrerade kring en man insvept i den amerikanska flaggan. Som en sedvanlig superhjälte slåss han mot tigrar, reser en flagga på månen och låter sin häst skritta i hav av blod. Mest slående är planschen i mitten. Med en serietidningsgalen blick stirrar han ut rakt mot målaren, sveper flaggan omkring sig och säger: "I want me."

s:Lf5

När hon dök upp var det genast uppenbart för mig att det skulle medföra min död. Det förvånade mig dock att hon inte stack en dolk mellan mina skulderblad där på caféet. Istället ville hon ha hjälp med denna gåta som hon själv konstruerade av uppslaget s48-49 i nr 43 av Adipose Tissue<i/>. Det är ett skämt försökte jag säga, ett smakfullt, men puerilt montage. Människorna och självstympningen är säkert dokumentär, men inte på de platserna, inte på dessa caféer. Naturligtvis svarade hon inte.

v:e3

I London fann vi inget intressant. Crusoe Index låg öde. I ett hörn låg lite torkad vävnad från mjälte, rullad i grus. Den enda gästen, en kvinnlig poetissa, utmanades av Mia på svärdsduell. Ingen av dem kom ens upp på bardisken innan striden var över.

s:Ld7

På planet till Brasilia satt en apa i sätet framför oss och spelade klockspel. Mia ställde sin laptop i mitt knä. "Solipsistisk kannibalism, artikeln har jag som äldst lyckats spåra till 1991 på Lodzbaserad BBS. Förmodligen hade den då varit i omlopp ett par år. Texten är väl inte helt igenom lyckad, äger inte alls önskvärd koncis form. Och det egentliga huvudämnet, preussiska caféer, är naturligtvis inte alls av något egentligt intresse. Först ägnar skribenten sådär sjutusen ord åt att särskilja kvarlevor av typiskt preussiska element i cafékulturen i delar av det berörda området. Helt idiotiskt är det, säkerligen ett skämt. Men efter detta börjar mer intressanta saker att ta form för vår skribent. Bort faller den hårt hållna ironin och istället kommer djupaste allvar, måhända inte sanningsenligt i alla aspekter." Apan i sätet framför oss vänder sig om mot mig mitt under Mias utläggning och säger högljutt - i något som endast till formen är en viskning - "Får jag lov att bjuda på dina fötter?"

v:Ld3

Mia fortsatte en stund att redogöra för texten och dess stora inflytande, medan jag började läsa den för att hinna färdigt innan vi landade i Brasilia. Nånstans där Mia hade sagt började texten ändra karaktär och det var uppenbart att det var denna del som hade gjort intryck på så många människor. Ganska snart inser man att skribentens - som enligt legenden, synnerligen infantilt, kallade sig Master of Death - huvudsyfte är att jämföra samurajens sepukku med modernitetens självförtäring. Och särskilt att föra i bevis deras absoluta motsatsförhållande. En tanke som naturligtvis är mycket impopulär i en hel del mycket uppsatta cenakel. Bevisföringen är ibland något omständig, men i sin helhet dock väldigt övertygande. Det rituella självmordet är till sin natur självhävdande; trots att den skenbara avsikten är att förneka det egna jagets betydelse och erkänna sina misstag så är den egentliga funktionen ett uppvisande av karaktärsstyrka och tro på samhällets regler. Sekundanten till den ädle självmördaren är visserligen utsedd av den ångerfulle och gör honom en tjänst, men hans främsta plikter är trots allt riktade mot samhället; det är på hans svärd ansvaret ligger att kroppen faller rätt och huvudet nästan, men inte helt avlägsnas från kroppen.

"Soppa eller med potatis?"

I den rituella självförtäringen (som kan ses som rituell endast i egenskap av handlingens starkt antirituella karaktär) däremot är utförandet bara en ironisk bortsvepning av all kontakt med samhället. Sekundantens roll (en sådan bör åtminstone finnas under slutfasen) av bortskärande av kroppsdelar och ett idogt matande (just detta är det riktigt svåra steget, i övertalaningsprocessen krävs såväl verbal förmåga, empati och bestämd handfasthet) är intet annat än ett ironiskt avsteg från idén på människan som flockvarelse. Observera här att en handling inte behöver utföras med ironiskt sinnelag för att kallas ironisk. Även en helt allvarligt sinnad handling, menad som konstruktiv, kan vara ironisk. Ironi är biologiskt, objektivt bestämd. Det är en kvalitet som sitter i själva den fysiska rörelsen. Sekundantens oerhörda frenesi och övertygelse vid matandet, av subjekt till subjekt, är uppenbart ironiskt enligt denna mening. Och leder ofta till nedskräpning av allmän plats.

s:SxKe8

Allting smakade utmärkt. Som en exotisk och oväntad, men av mig mycket uppskattad njutning, bars min bål in i cockpit. Där tilläts jag, sittande på silverbricka, gnaga pilotens tumben rent. Han fick dock suga ut märgen själv.

v:e4

s:LxSe8

Sven

[tillbaka]