Förhöret
"Fokusera på kärnvärdena?" sade jag, hjälplöst.
"Mm." sade han. Han rynkade pannan - men behöll det överlägsna leendet, och
tog en slurk till av sin Caffe Latte.
Jag svettades. Vi satt mitt bland folk, människor som glatt skvalade på om
ditt och datt, fredliga godmodiga skåningar, helt ovetande. Om jag skulle
tappa greppet, om jag skulle ropa till efter hjälp, vore alltsammans över.
Jag sade ingenting.
Min tystnad tycktes irritera honom. Han tog blicken från mig och vände
ögonen mot pappret som låg vid hans hand på kafébordet.
Det förhatliga pappret. Vad för förkrossande hemligheter om min bakgrund
tänkte han gräva fram ur det härnäst? Visste den här mannen allt om mig? Och
jag, vad visste jag om honom och hans organisation? Inte mycket,
sannerligen. Visst, visst, under masken av ett vänligt inlett samtal hade
han framkastat sina dunkla eufemismer, information som inte sade någonting,
ord utan kunskap, om sig och sin organisation. Mästerligt; tillräckligt för
att injaga fruktan, för litet för att ge mig något vapen emot honom och dem.
"Problemlösare". "Konsulter". Suggestiva, skräckinjagande ord - i rätt
sammanhang. "När korporationerna vill ha något gjort som de av olika
anledningar inte kan hantera 'internt' - då ringer de oss." Ironiskt nog var
jag bättre klädd än han var - i filmerna är de alltid iförda mörka kostymer.
Inga solglasögon hade han, heller.
"Jag frågar dig en gång till. Sista gången, kan vi säga. Vad är dina bästa
egenskaper?" Hans leende var en vargs, ögonen en hypnotisk orms. Jag vred
mig under dem, under tyngden av hans fråga. Jag hade ju sagt allt jag
visste! Vad mer ville de ha av mig? Vad mer hade jag att ge dem? Jag
muttrade något ohörbart, obegripligt. Han verkade acceptera det för
tillfället - säkert ett tecken på att han nu bara lekte med mig.
"Ät din kokosboll." Min motståndskraft var borteroderad; en tugga till av
den feta, smaklösa klumpen framstod som ett billigt pris för att göra honom
till viljes just nu. Jag tuggade uppgivet.
"Säg mig..." han böjde sig fram aldrig så litet, men ändå kusligt markerat.
"Vad skulle du tycka om att behöva lämna ditt hem? Att bryta upp från allt
du känner så väl och tvingas börja ett nytt liv, helt från grunden, någon
annanstans, långt från familj och vänner? Oåterkalleligen?"
Frågan - nej, hotet - hängde över det lilla, runda bordet, i luften mellan
oss som en olycksbådande osynlig frusen dimma. Den hade fryst mig; jag satt
orörlig, väntande på hammarslaget som skulle splittra mig i skärvor.
Men det kom inte. Istället sköt han fram ett nytt papper mot mig med handen.
"Fundera på saken. När du gjort det, råder jag dig att besvara de här
frågorna. Ta inte för lång tid på dig. Vi kontaktar dig igen." Han reste
sig, log bredare än någonsin och lämnade mig sittande, stirrande på pappret,
med avskedsorden:
"Och du - jag tror verkligen att du kommer att få börja med att dricka
kaffe. Päronsaft hjälper dig nog inte långt nu."