Arvet
När jag öppnade paketet fann jag att det innehöll en lie, och blev inte ens förvånad. Jag visste vad jag var tvungen att göra, men för att du ska förstå vad jag menar måste berättelsen börja en vecka tidigare.
Den föregående veckan hade varit mycket underlig. Det var höst och den senaste tiden hade gulnade löv fyllt cykelbanorna, men plötsligt verkade hösten ta en paus. Löven slutade falla och tycktes ha bestämt sig för att trotsigt hänga kvar, trots att de snåla höstvindarna slet i dem. Känslan av att världen stod stilla förstärktes av att inget av nyhetsvärde tycktes inträffa under veckans första halva, och kvällsnyheterna på tv bestod mest av sport och småudda reportage om märkliga människor. Jag fick veta att en smålänning precis dragit upp Sveriges genom tiderna största potatis, men det inträffade inga mord, dödsolyckor eller annat elände. Alla verkade leva som i ett vacuum.
För egen del förstärktes den ogreppbara overklighetskänslan av att jag fått veta att jag skulle ärva efter en för mig okänd släkting. Jag kunde inte bli ledsen, eftersom jag inte alls visste vem personen hade varit och vi inte ens delade efternamn. När jag frågade mamma om vem det var gissade hon att det kunde ha varit någon från pappas sida.
Halvvägs genom veckan ringde det på min dörr och en man med kavaj och portfölj presenterade sig. Han såg precis ut som Bengt Ekerot från Det Sjunde Inseglet, men såg besvärad ut och lyckades till slut förklara att han sålde livförsäkringar. Eftersom jag saknade en och nyligen påmints om livets förgänglighet genom min släktings bortgång bjöd jag in honom. Han verkade mycket bekymrad över något och efter att ha pratat ett slag om olika premier bröt han ihop och berättade att han var desperat. Han förstod inte vad som hänt, men ingen ville längre köpa några livförsäkringar av honom. De senaste dagarna hade varit fruktansvärda, berättade han, och det hade varit som om folk inte längre kunde föreställa sig att de en dag skulle gå bort. Jag kunde inte annat än att tänka att det måste bero på det underliga vädret och känslan av att inget skulle kunna hända som störde lugnet.
Mannen lämnade mitt hus utan att jag köpte någon försäkring. Faktum är att det kändes bra att inte ha köpt någon, eftersom det på något sätt bekräftade att olyckor inte längre skrämde mig. De kommande dagarna visade att min bristande tro på risken med dödsolyckor var befogad. Istället för olyckor och elände började nyheterna istället prata om folk som överlevt fasansfulla incidenter mot alla odds. Folk hade ramlat från höga höjder, klivit ut framför bilar eller skurit sig svårt, men ändå lämnat platsen levande. Visst kunde folk bli skadade, men aldrig så illa att de dog.
Det var lite riskabelt att hämta mitt paket, då bilister och cyklister inte längre höll igen i korsningar och vid övergångsställen. Jag såg lyckligtvis inga olyckor, de var hemska eftersom folk fortfarande fick ont, och var snart hemma igen med mitt två meter långa och märkligt formade paket. När jag öppnade och såg lien blev jag inte förvånad, formen på paketet hade avslöjat så mycket, men däremot av den svarta kåpan och brevet adresserat "Till Döden". När jag läst brevet förstod jag att jag hade mycket arbete framför mig. Jag tog på mig kåpan över mina jeans och min t-shirt och provsvingade lien ett par gånger i lägenheten. Leende för mig själv gick jag ut får att ställa allt till rätta.
Den här recensionen fortsätter med Postkontoret.