Det mindre av tvenne dåligheter
Så satt man där på det där kaféet - eller konditoriet - som man gått förbi så många gånger men konstigt nog aldrig stannat till vid. Här brukar folk sitta på "uteserveringen" och kolla in folk. Detta provade jag, då jag tittade på rumpan på en tjej som gick förbi. Genast kände jag mig som en äckelgubbe - fast på ett fint sätt.
Kaffet var det gratis påtår på, så det var fint. Vad som var sämre var att min kafékamrat inte alls ville ha någon standardiserad kafédryck. Denne ville istället ha en glass, vilket förtog lite av hela besöket. Bör nämnas att kaffet var helt ok, även om jag tror att den första pannan hade stått lite länge då smaken var något bränd - men det spelar inte mig någon större roll alls. Någon bakelse, bulle eller annat tog jag inte alls.
Det som hela tiden bekymmrade mig var den ovissheten okring huruvida den söta expediten (20 år någonting, kanske?) och jag flörtade eller om vi bara råkade titta på varann samtidigt och le lite av slump. Detta fråntog konversationen mycket av dess potential, vilken iofs inte var så stor, måste medges. Detta var den första dåligheten. Den andra dåligheten kom lite senare, men hade byggts upp under hela besöket.
När man konverserar är det ett givande och ett taganade. Du signalerar t.ex. genom en fråga, en kort paus eller motsvarande att nu skall den andra ta vid och prata lite. Samtalet är en reciprok entitet. Så var inte fallet denna gången. Istället tvingades man själv hålla låda, och det blir rätt trist efter ett tag. Att själv tvingas prata hela tiden tog fokus från mitt funderande kring huruvida expediten och jag flörtade eller inte. Detta var den andra dåligheten.
När vi lämnade kaféet kunde jag inte annat än att tänka på hur fint dåligheterna samspelade. Reciprok dålighet, det är tydligen det som gäller nu för tiden.